Naera doeden...

Naera doeden... eller heter det saa paa svenska ocksaa? Den har jag upplevt. Jag var bara tjugoaatta aar. Jag foersoekte att ta livet av mig. Anledningen? Det aer ointressant. Det var banalt. Det vanlinga. Daa foerstaar ni! Jag tog maanga piller. Tillraecklingt naag att slackna mitt liv daa tiden. Inte nu. Nu har de inga effekter alls. Men det aer inte viktigt haer heller. Ett daaligt samvete? Hade jag inte saadant! Och jag aangrades inte. Min kaensla slaecktes. Jag minns bara det moerkret. Och sedan? Det fanns ingenting. Jag minns inte ens om det var moerkt efteraat! Daa det var doeden. Den saag jag! Det tog bara naagra sekunder! Det gick saa fort! Men det var soett! Att jag inte existerar! Det fanns ingenting som noejade mig laengre. Den varma tomheten! Man saeger att man skulle hoera aenglarna sjunger eller se ljuset omringer en eller lukta blommorna som blomstrar. Men saadana fanns inte! Det var vara tomt! Man ser inte ens moerkrets faergen! Det var bara ljuvligt! Och det saknar jag... efter det att saa maanga aar har gaatt... det saknar jag bara... dit vill jag tillbaka... nej, om man aer en maenniska, har man inga val! Man hoer dit, oavsett man vill eller man inte vill!